The Testimony of a Jester

Idag så väcktes en massa minnen till liv. Gamla minne. Från när man var yngre.  Jag vet inte ritkigt vad som triggade det hela men en hel drös bortglömda/förträngda minnen verkade landa på plats.  Kanske var det att jag försökte minnas vad min cyckel är som startade det hela. Satte igång minnesmekanismen...
Men vad jag vill komma till är det att jag brukar alltid säga att jag levt/lever ett väldigt lugnt...ointressant liv.
Eller inte ointressant i den bemärkelsen att mitt liv är händelselöst och utan mening. Jag älskar mitt liv. Varje sekund av det. De dåliga dagarna och de bra. Men det är alltid den där kännslan över att jag bara "är". Men det är väll en del av "måste hitta en mening och identifiera mig själv"-fasen som man går igenom at some point.
Nä nu trailar jag bort från ämnet igen!
Poängen var att den händelselösa barndomen jag fått för mig haft faktist inte ritkigt varit så händelselös. Jag minns ett antal saker som skulle kunna bryta en men jag minns allt så...distant. Och jag tror det alltid har varit lite av mitt knep. Saker händer men man överlever. Det enda man inte överlever är döden. Tar man sig själv och sin existens på för stort allvar så lär du bli besviken tillsist.

Det är blev en dåligt formulerad och flummig ordbajsning men ja, you take the good with the bad.
Det gäller allt, även denna bloggen.