The Testimony of a Jester

Nu vet jag inte vad jag ska känna. För några veckor sedan satt jag på bussen en kväll. Skulle ut med folk. På bussen så sitter jag och lyssnar på människorna runt omkring mig, det var då innan jag hade musik på mobilen, man kan ju inte tjuvlyssna på folk när man har musik på mobilen.
Jag snappar upp en diskussion mellan två människor en ung herre och en ung dam. Båda i min ålder.
De verkade lite smått förfriskade men inget farligt och de pratade.
Pratade om livet, om religion och andra töntigta prylar man snackar om när man är smått förfriskad.
Grejen var att killen verkade vara en av de mest pretantiösa människorna jag någonsin mött (eller ja jag mötte ju inte honom, jag inkräktade på hans privatliv på en buss). Han pratade om dödsångest, hur liten varje människa verkligen är and what not.
Jag gissar att han bara försökte låta djup framför tjejen.
Eitherway. Han pratar om dödsångest och hur han målar bäst när han inser sin egen dödlighet. En massa sånt.
Folk som säger saker som "Jag skapar bäst när jag X" går mig på nerverna. Det känns tillgjort.
Men nu här om dagen så råkade jag springa på den här människans verk.
Och ta mig fan det var bra skit!
Konstnärer och kreativa människor går mig oftast på nerverna men jag kan inte tycka illa om folk som är genuint duktiga.
Det jämnar liksom ut sig.

Det var en liten titt i min hjärna.